withheartshapedbruises

(varför ger man en storm namnet Berit?)

Hemresan som skulle tagit 41 minuter blir försenad och förskjuten, det kalla tåget byts ut mot väntan på en station och väntan byts ut mot en buss. Det tar totalt en och en halv timme. Jag sitter på bussen och lyssnar på Håkan Hellström och Lars Winnerbäck. Jag har kvar smaken av den torra kanelbullen och kaffet från pressbyrån i munnen. Jag känner för att gråta, och det gör jag också. En tyst, stilla gråt som mannen i sätet bredvid mig inte märker. Gråten blir inte långvarig, för det finns egentligen ingen anledning, men jag skyller på mörkret och kylan och vinterhalvåret som alltid fyller min kropp med ledsamhet. Även fast det knappt är någon vinter ännu, det är inte minusgrader och snön har inte lagt sig. Men ändå.

Jag förbannar stormen och tågpersonalen som inte ens förklarade varför de hade beslutat sig för att inte fortsätta längre än till Alvesta. Bara att det var bestämt så, att inga mer tåg skulle gå mellan den sträckan denna kvällen. Och jag hade inte ens behövt åka hem. Jag hade inte behövt lägga ner en och en halv timme på att komma hem bara för natten, för imorgon ska jag ju tillbaka, och vem vet ens om tågen går då? Istället hade jag kunnat ta en promenad på tio minuter, eller en cykeltur på fyra. Men ibland är det så svårt att vara ensam i en etta på 40 kvadrat när ensamheten är så tryckande och överväldigande, och det enda jag drömmer om är skottlossningar och avhuggna huvudet. (mina mardrömmar hade kunnat bli riktigt maffiga skräckfilmer. Om man nu gillar sånt.)

Jag vill bara att det ska bli jul, så att jag kan få den där tiden jag vill ha till att sy glittriga klänningar, tjocka tröjor och korta shorts, så att jag kan ligga i min säng och titta på The house of Eliott, och så att jag och min syster kan ligga i hennes säng och titta på One Tree Hill. Och så vill jag dela säng med någon annan igen, i alla fall då och då. Och jag vill gå på P3 Guldgala, och dansa på Siesta-festivalen och Emmaboda-festivalen, och jag vill till Paris och Berlin och London och vartsomhelst. Och jag vill att luggen ska växa ut igen, för fastän att den känns rätt fin och fastän att alla säger att den är det och tycker att jag är dum som ångrar att jag klippte av den, så har jag redan tröttnat på den. Och så vill jag att det ska bli nyår, för att jag älskar nyår och för att det är en sådan lättnad för mig varje gång det blir ett nytt år. Det beror väl på förhoppningar om nya tider och en tro på att man kan lämna allt gammalt bakom sig, fastän att jag vet att det inte funkar så.

Jag vill en himla massa saker. Men mest av allt önskar jag att jag kunde bestämma mig för något helt och fullt, och inte alltid bara vara säker på vad det är jag inte vill.