withheartshapedbruises

Siestafestivalen 2012

Festivalen inleddes med en bilfärd där 75 % av resenärerna var trötta och bakfulla efter pubrundan dagen innan, och egentligen ville vi väl mest sova, men det var bara att korka upp och köra igen. Så då gjorde vi det, efter att ha släpat på massa packning, nervöst tagit oss förbi poliskontrollen, pustat, stånkat, fått upp tältet och organiserat, för det måste man göra, tyckte jag och Henrietta. Sen kunde det roliga börja.

Siesta var fruktansvärda vinblandningar i en rosa saftkanna av plast, att sitta i ett tält tillsammans med två flickor som man tycker så himla mycket om och trivs så himla bra med, att egentligen bara vara där med dom och inte riktigt tillhöra ett camp, men sen ändå göra det för att den enas pojkvän och alla hans vänner bor bara en bit bort, att lära känna dem och ha så himla kul med dem. Att sitta i deras campingstolar med en presenning över huvudet för att inte bli blöt och ha långa, givande diskussioner om våldtäkter, misshandel, rasism, politik, genteknik, adoption, sexualitet (och herregud vad det låter som att vi höll i en etik-lektion, men det var så himla intressanta samtal!), och sen låta samtalet glida över på nåt mer lättsamt, typ hundvalpar, att hamna i någons tält för att spela ölspel och bli så fantastiskt fulla, och ha så trevligt där att man struntade i att de där banden man egentligen ville se spelade just då. Siesta var att ha 7 lager tröjor på sig, och ändå nästan dö av kylan, att tillsammans med 3 andra personer trycka ner händerna i en annans tröja för att han var den enda som lyckades hålla värmen (och det låter oerhört märkligt, jag vet, men det var liksom okej), att dansa sig varm och för första gången på festival kunna ta med sig hela gänget in i öltältet för att värma sig där. Siesta var att köra bil in till centrum för att köpa läsk, youghurt och äta pizza, och sen ha himla stora problem med att hitta tillbaka, och vara tvungen att stanna bilen för att prata med tanter med små läskiga hundar för att få vägbeskrivning tillbaka, att äta en riktig soppa och känna att man nog aldrig ätit något godare, att vänta tills man är riktigt hungrig och då köpa den efterlängtade vegetariska taco-tallriken, att ta två tuggar och sen råka tappa alltihop upp-och-ner på marken. Och att då kunna skratta åt sin egen dumhet, och istället få en pizzaslice av någon man egentligen inte känner. Siesta var att skapa internskämt så fantastiskt roliga just då att det enda man kunde göra var att ligga på marken och kippa efter andan, att high-fivea laget runt för varje lyckat skämt, att vara bitter och cynisk och bakfull, men ändå bli berömd för att vara on fire med skämten (ny upplevelse), att försöka avverka en ny sevärdhet varje dag men bara nå upp till två. Siesta var att bli bedd av personen bakom oss i publiken att hålla koll på vår överförfriskade vän under Death Cab, att bli driven med p.g.a. sin korthet av två främlingar under hela Björnstammens spelning, att hamna nästan mitt i en mosh-pit under The Hives, att stå nästan längst fram under Albin Gromer, när det flyger såpbubblor i luften och känna att han är så himla fin, att kunna sjunga med i Maskinens brutala texter, att bli uppfyft på två vänners axlar under Timbuktu, och att stå i folkhavet mitt i den iskalla natten och lyssna på Lars Winnerbäcks fantastiska spelning, och älska varje ord man hör.

Stulna facebook-bilder fram tills dess att min engångskamera har framkallats.