drunkningsdöden, typ

Emmabodafestivalen var trots allt bättre i år. Fastän att min bästa festivalvän åkte hem några dagar för tidigt för att jobba, fastän vi höll på att fullständigt regna bort helt och hållet, fastän att mina stövlar läckte in, fastän att jag blev nästan antastad av en kille på familjens spelning och var tvungen att springa iväg med Henriettas hjälp (och så klart ramlade i leran, och missade ungefär hela spelningen fast jag hade sett fram emot den så himla mycket), fastän myggen var helt otroligt ilskna och hungriga på Josefine-ben, fastän att festivalbussens partytält stängde typ 2 på nätterna (inte okej någonstans), fastän det första tältet jag sov i regnade in och det andra ramlade ihop, fastän att jag är världsämst på att kissa i skogen (vilket man ju måste göra, förr eller senare), fastän att jag nästan dog bakfylledöden, och fastän hela festivalen luktade otroligt äckligt, så var det ganska fint ändå. För Den Svenska Björnstammen var ju himla bra, och vi dansade så vi nästan avled, vilket är positivt såklart, och Henrietta och William freestyleade och det var något så otroligt roligt och jag fattar inte hur de gång på gång fick till det, och jag träffade nya vänner, och jag träffade gamla vänner och vissa av dom var trevliga, och det kändes bra. Och jag såg Yelle som var helt underbar med en vän som också kan lite franska, och det blir liksom bättre när man kan sjunga med, och vi lekte knäppa lekar och skrek PENIS, och jag vet att för några år sedan hade jag bara tyckt att det var pinsamt men nu har jag kommit över min prydhet. Skönt. Och jag kände mig som populärast på stället när alla mina vänner, och även folk jag inte känner, ville att jag skulle glittra deras kindben, och egentligen är det ju min och Emmas grej, men herregud, ibland måste man ju dela med sig av livets goda. Och så träffade jag en av mina favoritbloggare som heter Julia och hade ett litet samtal med henne, och det var ju himla fint såklart, och så träffade vi världens största Håkan-fan som visst går på min skola, och så blev vi vänner och gjorde planer med henne, och Lilla Lovis var brutal men bra och fick mig att tänka att jag ska nog rösta på FI ändå, och så blev jag, Emma och Henrietta keps-trion och varje gång vi gick förbi våra tältgrannar skrek de HÅKAN, och vi insåg att det är nog på grund av kepsarna och kanske tygkassarna vi bar på.
Sen idag, efter att ha vaknat klockan fem, köpt en flaska underbart gott vatten, stulit en brassestol och suttit utanför tälten en stund tänkte jag att nej, nu är det ändå okej att åka hem. Så jag tog mitt pick och pack och gick väldigt fort till stationen, hann med tåget med fyra minuters marginal, kom till min väldigt folktomma hemstad, fick tag på morfar som var världens bästa och skjutsade hem mig (och undrade vad det var för smuts jag hade på kindera. Det var glitter.) Tog tag i mitt liv, duschade, packade upp, slängde in saker i tvättmaskinen, och sov i sju timmar. Vaknade. Och när hela familjen har semester och spenderar den i sommarstugan finns det tråkigt nog ingen mat hemma, i alla fall när man själv varit hemifrån i en vecka, så i brist på annat äter jag fortfarande fucking mjukostmackor. Men mormor hade visst köttbullar hemma. Det säger väl allt. Hejdå.
brutalt stulen bild från Emmas blogg
festligheter | | En kommentar |

Tristesse/Joie

Vill: Dansa sönder skorna, sjunga felfritt i franska låtar, be drinking from noon until noon again, ha hångelläppar
Känner: Tristess, andnöd, längtan
vardag | | Kommentera |

Du tittar i en atlas, bläddar och gråter

vardag | | Kommentera |
Upp